Konkurrensen
mellan försvarsgrenarna har varit en populär följetong de senaste 50 åren, där
marinen med undantag av en renässans under 80-talets ubåtsjakter oftast dragit
det kortaste strået. Idag hör man till och från röster om att helt lägga ner
marinen, en mycket märklig ståndpunkt för ett land som är helt beroende av
import för att samhället skall fungera.
Att
bryta upp det gamla invasionsförsvaret var som att skala en lök, det tar tid
och innanför varje lager fanns ännu ett. I vårt fall skulle en angripare mötas
av attackflyg och ubåtar längst ut, därefter skulle robotbåtar följa upp,
närmare kusten agerade patrullbåtarna med korträckviddiga sjömålsrobotar och en
mängd kustartilleriförband stod beredda i skärgården. Mineringar fanns såväl
till sjöss som i hamninloppen och försvarades av ytstridsfartygen. Om den lede
fi skulle kunnat tränga igenom alla dessa hinder och landstiga stod en stor, om
än med varierande utrustning, redo att kasta tillbaka honom i havet igen. Det
yttre försvaret var multipelt skalförsvar – om en del i systemet klickade, t ex
pga att man lyckats mörda huvuddelen av våra flygförare i sina sängar mha specialförband, eller satt beredda vid våra flygbaser med bärbara luftvärsenheter när
de skulle sprida sig till krigsflygbaserna, fanns det alltid en backup. Idag är
skalförsvaret betydligt tunnare.
Med
fokuset på internationella uppgifter snarare än att försvara Sverige på
hemmaplan försvann stora delar av detta system och kvar blev ett skalskydd av
attackförmåga från flygvapnet, en decimerad styrka ubåtar samt ett fåtal
ytattackenheter med begränsat egenskydd.
Med
tanke på vårt beroende av stora importberoende som står för 35% av vårt BNP och
att 90% av denna import sker på fartyg är vår förmåga att skydda transporter
och hålla åtminstone prioriterade hamnar öppna och fria från fientliga försök
att genom mineringar och ubåtar strypa tillförseln av viktiga råvaror som
skulle innebära stora avbräck för en nation som helt avvecklat sitt ekonomiska
försvar som tidigare lagerhöll stora mängder av strategiska produkter t ex olja
och livsmedel. Ett skalförsvar, som nu börjat föras fram som ett alternativ för
att möta en mer aggressiv rysk utrikespolitik.
Idag
är kustkorvetten vårt viktigaste fartygsslag och här har särskilt
Visbykorvetterna rönt uppmärksamhet i debatten som en följd av dels
leveransförseningar på många år, men också att fartygen inte är
luftvärsrobotbestyckat, vilket påtagligt påverkar fartygens överlevnadsförmåga
i en modern stridsmiljö. Skälet till detta är att Östersjön är utanför våra
skärgårdsbarriärer en veritabel skjutbana, med begränsade geografiska
möjligheter att manövrera. Utanför skärgården är ytstrid en fråga om
systemmättnad. Vår förmåga att leverera sjömålsrobotar kontra motståndarens
förmåga att skjuta ner dem och vice versa. Våra kustkorvetter är utan
luftvärsrobotar, direkt olämpliga att använda utanför skärgården, även om 57 mm
kanonen och motmedel också innebär ett visst skydd, men mot bakgrund av
förmågan hos moderna sjörobotsystem är har kanonen en mycket kort tid på sig
att skjuta ner ett höghastighetsmål, vilket gör systemet mycket osäkert. Av
detta skäl är inte bara varje enskilt systems kvalitet viktig, vilket man
kunnat tro med de senaste årens debatt utan också dess numerär. Förutom att
verka till sjöss måste man också räkna med underhåll, reparationer och återhämtning
av en given procent av det totala antalet.
Ytattackförmågan
som en del i vår totala ”avskräckningsförmåga”, samt uppgifterna att hålla
prioriterade hamnar öppna och skydda handelssjöfarten gör att numerären 12
kustkorvetter som fd Chefen för Kustflottan mfl önskar, inte är en trovärdig nivå.
Öka numerären och därmed trovärdigheten
Vi
behöver en ny fartygstyp som kan fylla på numerären till en lägre kostnad och
avlasta kustkorvetterna med eskorttjänst, kustnära ubåtsjakt, skydd av hamnar samt
stödja övrig ytattack närmare kusten. Det gamla patrullbåtsystemet fyllde denna
uppgift med som mest 16 robotbestyckade fartyg som också gjorde ett hästjobb
under ubåtsjaktseran. Är det kanske dags att återuppväcka denna fartygstyp i
moderniserad form med sjömålsrobot, ubåtsjakttorped, antiubåtsgranatkastare
(också mot dykare), lätt lvrobot och lätt kanon för att verka med skärgården
som sköld på samma sätt som man gjorde innan fartygen målades vita för att
delta i internationella insatser istället för att som traditionellt ha ett
camouflage som smälter in i skärgårdsmiljön. Med landmobila stödenheter på
samma sätt som föregångarna kan fartygen verka under längre tid även utanför de
fasta basområdena. Vid sidan av 12 kustkorvetter som skulle också dussinet
patrullbåtar innebära en reell möjlighet att hålla våra hamnar öppna även under
viss press.
Ubåtar
är en fartygstyp där Sverige är världsledande och där Östersjön har särskilda
förhållanden vad gäller botten och varierande salthalt som gör det fördelaktigt
att verka med ubåtsförband. Dessa är också en viktig del av vår
underrättelsekapacitet när de opererar utanför fiendens hamnar. Dagens fem
ubåtar bör fördubblas till antalet för att återta förmågan att över tid ha ett
avskräckande antal ubåtar tillgängliga.
Ubåtsjaktshelikoptrar
har helt utgått, liksom den förmåga helikoptern har att snabbt vara på plats och dessutom spana ett stort område och därmed spara på kraften från
fartygsförband. Återanskaffning av ubåtsjakthelikoptrar är en viktig del i förmågehöjningen som behövs!
Marinens basering
Muskö/Berga bör åter bli huvudbas för flottan,
eftersom de ligger utanför räckvidden hos Iskandersystemet och därmed försvårarbekämpning. Karlskrona blir kvar som stödbas för operationer i södra Östersjön.
En patrullbåtsflottilj med kustkorvett som flottiljledare samt minjaktsresurser
baseras i Göteborg för att försvåra för en angripare att störa våra viktigaste
handelsvägar. Förberedda krigsbaser i Östgötaskärgården och på Gotland samt mobila stödenheter
tillför ytterligare ryggrad i systemet. De marina stridskrafterna insatsområde bör koncentreras från Ålandsförträngningen till Östersjöutloppen och på västkusten fokuseras främst på Göteborgs inlopp och hamnområden.
Amfibiekåren
Kustartilleriet
upphörde som vapenslag och både fast och rörliga kustartilleriförband
avvecklades och bergrummen plomberades. I ärlighetens namn måste sägas att bara
en liten del av KA-förbanden höll en klass som kunde betraktas som modern och
framförallt de lätta 7,5 cm pjäserna hade överlevt sig själva. Med utvecklingen
av precisionsvapen skulle kupolerna blivit måltavlor och kunnat bekämpas i de
prioriterade anfallsriktningarna. Dessutom band dessa fasta installationer
stora förband för sitt eget försvar. De fasta mineringarna gick samma väg som
artilleriförbanden och det var nog också ett rätt beslut, utifrån att Sovjetunionen
genomfört operationer under lång tid för att kartlägga dessa liksom
prioriterade hamnar och upprättat sjökort som i vissa fall var mer exakta än
våra egna. Mer sorgligt var att de nya RB15KA liksom den rörliga 12 cm
sjömålskanonen. Idag utgör amfibiekåren resterna av det gamla kustartilleriet
med sin enda amfibiebataljon, ett förband som utvecklades från de gamla
spärrförbanden för att dels övervaka skärgårdsområdet och dels genomföra
eldöverfall och störande verksamhet med en mängd olika vapensystem.
Dagens
enda amfibiebataljon bör utökas till fyra med Stockholms, Östergötlands
skärgård, Karlskrona skärgård samt Göteborg som primära operationsområden, i
syfte att skydda baseringsområden, övervaka utan, utföra eldöverfall mot mindre
amfibieföretag och motverka fientlig infiltration. Amfibiebataljonerna samarbetar med marint hemvärn.
Dessutom
kan Archersystemet, givet att sjömålsradar tillförs organisationen användas som
mobilt kustartilleri, med slutfasstyrda granater. Självfallet bör Sverige köpa
in de 24 enheter som ”blivit över” när Norge drog sig ur affären som en följd
av leveransförseningarna.
Sammanfattning
Vi
behöver ett skalförsvar men där ett tunt äggskal ersätts av ”lökprincipen” där
lager läggs på lager för att skapa uthållighet och försvåra förbekämpning.
Flottans
huvudbas blir åter Muskö men enheterna fördelas redan i fredstid för att kunna
hävda vårt territorium. Detta innebär också att Göteborg får örlogshamn med
fasta ubåtsjakt och minröjningsresurser.
En
ny fartygstyp, partrullbåten, tillförs för att avlasta kustkorvetterna närmare
kusten.
Numerären utökas för att reellt möjliggöra operationer över tid och därmed skydda våra hamnar och sjöfart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar