onsdag 12 mars 2014

En diskussion om svenskt försvar framtida förmåga och numerär: Del 1

I ljuset av en mer aggressiv och expansionistisk rysk politik, där provokationer och territoriella anspråk nu verkar bli en del av normalbilden, är det glädjande att se att försvarsfrågan åter kommit på den politiska agendan, trots regeringen Reinfeldts ivriga försök att marginalisera frågan som ett särintresse.

Under hela 1900-talet har Sverige en tradition av en naiv syn på försvarsfrågan där 1925 årsförsvarsbeslut är lika legendariskt idiotiskt, som de som steg för steg lade ner den svenska förmågan att hävda det egna landets gränser. Att bygga upp förmågor tar tid, det är en sak att köpa in materiel och en annan sak att få erfarna specialister att bemanna dem, särskilt vad gäller avancerade system som flyg och ubåtar. Sålunda har svensk förmåga hela tiden varit steget efter – på 50-talet hade vi ett försvar som borde varit på plats vid andra världskrigets början, på 90-talet en förmåga för ubåtsjakt som skulle varit på plats i samband med att undervattenskränkningarna nådde sin peak på 80-talet då rysk proviant och annan utrustning hittades i den svenska skärgården (Läs gärna Ryska elitförband av Von Braun och Gyllenhaal) Kort sagt har eftertankens kranka blekhet präglat budgetdiskussionerna snarare än ett proaktivt tänkande.


Hur långt är ett snöre?

Så vad är en rimlig nivå på en svensk försvarsmakt i ljuset av de senaste årens utveckling, där våra baltiska grannländer, i ljuset av händelserna längs de ryska gränserna i söder, öppet avslöjar sin oro för att vara ”näst i kö”. Här finns ett antal dimensioner att ta hänsyn till:

Drömmen om NATO-hjälp

Mikael Holmström har i sin bok Den dolda alliansen beskrivit ett hemligt samarbete under kalla kriget där det till synes alliansfria Sverige i själva verket var djupt involverat i det västliga försvarssamarbetet. Vid ett anfall mot Sverige skulle en exilregering och försvarsföreträdare snabbt ta sig till London och leda motståndet därifrån. Sverige var, på den tiden, en viktig buffertzon i försvaret av Norge och åtminstone under en del av kalla kriget skulle man också upplåta korridorer i sitt luftrum för NATOs bombplan på väg mot Sovjetunionen. I verkligheten var vi NATO-allierade men hade också möjligheten att hävda vårt territorium på egen hand, förutsatt att vi hann mobilisera. Detta numera välkända dubbelspel och den allmänna känslan att vi faktiskt hörde mer till väst, har lett till uppfattningen att vi nog fortfarande ändå står under NATO-beskydd – för våra grannar Norge och Danmark skulle väl aldrig svika oss, eller? Denna uppfattning kan stärkas av ÖBs uttalande om ”enveckasförsvaret” där han lade till att detta gäller ”om vi inte får hjälp”? Sedermera har NATO-chefen med all önskvärdtydlighet klargjort att Sverige inte kan förvänta sig NATO-hjälp om man står utanför gemenskapen och egentligen är tanken att så skulle ske högst naiv. Vi har medvetet nedmonterat vår försvarsförmåga och förväntar oss att andra skall offra liv och lem i ett skarpt läge för att vi är goda grannar och ett jätteviktigt land i största allmänhet?

Jag lämnar diskussionen om NATO därhän till ett senare inlägg, men det är i sammanhanget viktigt att inse att i det fall Sverige de facto skulle ansöka om NATO-medlemskap skulle vi, som alla andra ingående länder få vår uppgift att fylla i gemenskapen, något som kräver investeringar. Det handlar fortfarande inte om att någon annan skulle göra jobbet åt oss.

Oavsett om NATO vore villigt att hjälpa oss eller ej, krävs förberedelser för att kunna mottaga hjälp, såsom USMC framskjutna förråd i Nordnorge. Att i ett skarpt läge förvänta sig improvisationer för att försvara Sverige är önsketänkande.


Hela Sverige behöver inte försvaras

I det gamla invasionsförsvaret fanns en demokratisk princip om att hela Sverige skulle försvaras, vilket ledde till att resurser investerades för att försvara Härnösands och Sundsvalls hamninlopp med samma frenesi som de mer troliga operationsriktningarna. Fästningen Sverige skulle vara berett att möta ett angrepp på, över och under ytan och längs alla våra gränser (åtminstone om de vette mot öster). Då som nu finns ett begränsat antal skäl att binda resurser på ett land som Sverige som saknar olja, gas och andra naturtillgångar i en mängd som motsvarar insatsen att anfalla.

De flesta bedömare är eniga om att följande områden är möjliga måltavlor i samband med en kraftmätning mellan Ryssland och NATO i vårt närområde.

Östersjöutloppen – i syfte att skapa ett ryskkontrollerat innanhav av Östersjön och låta Östersjöflottan få tillträde till Atlanten.

Nordkalotten – i syfte att flytta fram försvaret av Norra Flottans basområden samt förneka motståndaren möjlighet att verka med flygstridskrafter från Nordnorge

Stockholmsområdet – i syfte att förlama den politiska ledningen, samt som symbol för landet.

Gotland – vårt osänkbara hangarfartyg, i syfte att förneka motståndaren möjlighet att använda ön som framskjuten vapenplattform och för flygunderhåll i försvaret av de baltiska NATO-medlemmarna.


Enligt ÖB har försvaret, när den fyllt sina rullor, fått sina mycket försenade artilleriresurser, enheterna transporterats från sina förbandsorter över hela Sverige, förberett sig i minst ett år möjlighet att försvara en plats (riktning) under en vecka. Så vilken del av Sverige skall vi välja att försvara? Med naturlighet, vilket också utvecklingen i Ukraina visar, är den politiska ledningen alltid ett mål i en konfliktsituation. Så ska Stockholm försvaras och resten av de målområdena lämnas därhän, eller ska huvudstaden lämnas utan försvar för att försvaret skall ägna sig åt fördröjningsstrid i Skåne, samtidigt som Gotland besätts och vi får tacka gotlänningarna för den här tiden?

Den politiska viljan att försvara Sverige har jag berört i mitt första inlägg. I fallet regeringen Reinfeldt, kan man med ledning av det ryggradslösa uppträdandet vid annekteringen av Krim, anta att det inte skulle behöva avlossas ett skott i riktning mot statsrådsberedningen innan de moderata företrädarna skulle ansöka om ryska skyddspass.

Det är mot bakgrund av detta inte orimligt att begära att vi skall kunna verka i minst två och helst tre riktningar för att uppnå en trovärdig försvarsförmåga. Till det krävs en större numerär.


Skalförsvar kontra boots on the ground

Sveriges försvar har under hela efterkrigstiden byggts runt ett starkt flygvapen, under en stor del av samma tid på en relativt stark flotta och som sista lager på ”det yttre skalet” ett nästan heltäckande kustförsvar. Våra geografiska förutsättningar med Östersjön som en vallgrav i söder har gjort det fördelaktigt att satsa på att ta upp striden tidigt och på så sätt ta motståndaren ”på burk” – när motståndaren är praktiskt förpackad på landstigningsfartyg eller transportflygplan och inte hunnit landstiga och formera sig.

Denna förmåga finns kvar i form av Gripenplanens RB 15, våra kustkorvetter och ubåtar, om än med en svagare förmåga än tidigare med hänsyn till numerär. Än viktigare än detta är förmågan att överhuvudtaget komma till skott, dvs motstå förbekämpning av flyg, kryssningsrobotar, ballistiska robotar samt spetsnazförband.

Cornucopia har i ett smått briljant inlägg förklarat förutsättningarna för att, med ett begränsat antal förband, med hjälp av moderna vapensystem klara att spärra luft och vattenvägar för en fiende och på så sätt neka tillträde i form av ett skalförsvar. Han förklarar samtidigt svagheterna i den nuvarande baseringen av flyg och flottstridskrafter inom skotthåll för Iskandersystemet baserat i Kaliningrad mfl svagheter i den nuvarande krigsbasorganisationen för flygvapnet.

Det är utifrån den diskussionen viktigt att också lyfta fram numerärens betydelse. Ett skalförsvar kan vara tunt eller tjockt och är beroende av att de ingående enheterna kan verka. Att t ex sprida ut våra Archersystem för kustförsvar är teoretiskt möjligt, men skapar logistiska utmaningar i form av ammunitionstjänst. Det är också så att varje enhet, oavsett om detta är en Archer, en flygbas eller luftvärsrobotgruppering, kräver någon form av närförsvar för att försvåra för sabotageförband att slå ut dem och göra hål i skalet. Antalets betydelse blir också viktigt för att försvåra för motståndaren att ”mätta” ett system med för många mål att bekämpa på en och samma gång. Även detta talar för att, även om kvaliteten på ingående enheter (och ett uppgraderat luftvärn), så krävs dels en ökad numerär och dels en ökad infrastruktur i form av fler krigsbasförband och arméenheter för att skapa en trovärdig förmåga och uthållighet i ett skalförsvar.

Om skalet brister och den lede fi faktiskt bryter igenom skalet på någon plats, bör försvaret också ha möjlighet att slå en fiende i markstrid. Flygresurser är viktiga även här, men även sentida krig har visat att boots on the ground i form av välövade och välbeväpnade enheter fortfarande är en förutsättning för att ta och hålla terräng. För att slå en fiende krävs förband av brigadstorlek. Det är ur detta perspektiv inte orimligt att Sverige har fyra-fem brigader för att skapa en trovärdig förmåga till markstrid i de områden som avhandlats ovan, kompletterat med jägarförband för att inhämta underrättelser och försvåra styrketillväxt i ett tidigt skede. Det (och en trovärdig försvarsförmåga överhuvudtaget) förutsätter också en återinförd värnplikt i någon form för att klara bemanningsproblematiken.



Sammantaget bör en svensk försvarsmakt vara dimensionerad för att:

- kunna strida i åtminstone två-tre av fyra riktningar, dvs skydd av den politiska ledningen samt i minst en riktning till
- ha förmåga att neka en motståndare tillträde till svenskt luftrum och vatten, genom ett starkt
bakom ”skalet” ha en trovärdig organisation för att skydda och underhålla skalförsvarsresurserna
- ha förmåga att slå en fiende som etablerat brohuvud i någon av de områden som är troliga intresseområden för en fiende



Vad som krävs för detta är ämnen för kommande inlägg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar