Totalförsvaret 2.0: Några grundsatser för en framtida svensk försvarspolitik

Överbefälhavarens numera legendariska uttalande om det sk enveckasförsvaret, dvs att svenskt försvar är dimensionerat att försvara en plats, mot ett begränsat angrepp i en vecka år 2019 (förutsatt att rekryteringen går som den skall vilket är långt från sanningen) är nu ett år gammalt. Uttalandet gav luft åt en försvarsdebatt som förts av ett fåtal bångstyriga individer som inte velat inordna sig i den allmänrådande perspektivet att ”allt är bra”.

Andra lika legendariska uttalanden, denna gång från politiskt håll, om att försvaret är ett särintresse och att det inte finns någon anledning att ompröva synen på vårt östra grannland Ryssland, i ljuset av att man beslutat om kraftiga upprustningsplaner, utifrån det faktum att upprustningen sker från en ”mycket låg nivå”.

Det gamla invasionsförsvarets bäst före datum hade sedan länge gått ut när det avvecklades genom 90 och 00-talets försvarsbeslut. Invasionsförsvaret byggde på erfarenheterna från andra världskriget och byggde på tanken att hela Sverige skulle försvaras och en angripare skulle möta folkets fientlighet genom totalt försvar. Hänsynen till både det militära och civila försvarets behov var omfattande i samhällsplaneringen. Invasionsförsvaret var genomtänkt men förutsatte en intensiv mobiliseringsperiod. Fördelen ur ett politiskt perspektiv var att det innehöll allt för alla. Alla var en del av försvaret, hela Sverige skulle försvaras och det var just försvaret av det svenska territoriet som var den enda uppgiften.

Under 80-talet gjorde ökad rörlighet och en större andel specialförband såsom Spetsnaz, luftburna förband och marininfanteri med ökad eldkraft och förmåga att försvarets reaktionstid mot överraskande angrepp diskuterades. Några bedömare pekade på behovet av snabbt greppbara styrkor för att inte låta en angripare ta infallsportar som flygfält och hamnar med mindre snabbrörliga förband och sedan utifrån dessa snabbt föra in större enheter och ta det svenska försvaret på sängen. Modiga debattörer som t ex översten Bror Johan Geijer föreslog stående förband, som vid denna tidpunkt närmast innebar att man betraktades som lätt efterbliven.

Finns överhuvudtaget den politiska viljan att försvara Sverige?

Överste Geijer ville med sitt förslag, förutom att möta en rörligare motståndare också vaccinera försvaret mot politisk handlingsförlamning. Han menade att erfarenheterna från 1900-talet visade att flera av de kriser och ”blixtangrepp” i efterhand inte alls var överraskande utan att underrättelsetjänsterna levererat tydlig information men att politisk vilja att fatta beslut, antingen som en följd av önsketänkande eller för att man inte ville agera ”provocerande” genom att höja beredskapen, saknades. Genom att höja beredskapen i fredsorganisationen skulle man därigenom inte behöva politiska beslut för att ha greppbara resurser i ett skarpt läge.

Överste Geijers förslag duplicerat i skriften Både -Och, byggde på att man redan i fredsorganisationen hade gripbara förband som byggdes upp runt dåvarande regementsorter, i syfte att höja insatsen för en angripare och också kunna slå förband som ville upprätta brohuvud längs kust och på flygplatser. 

Signalen från ansvariga politiker om viljan att försvara landet är en förutsättning för att försvaret, oavsett förmåga eller budgetnivå, skall ha något värde.

Värdet skapas först när viljan, i ett skarpt läge synas. Flera statsministrar har under efterkrigstiden haft möjlighet att göra just detta. Under U137 krisen i början på 80-talet var signalen ett starkt nej till sovjetiska försök att undsätta den grundstötta ubåten med örlogsfartyg. Läget eskalerade vid en tidpunkt till ett renodlat inbrytningsförsök varvid Fälldin gav ordern ”Håll gränsen” till den lokala befälhavaren. När ett KA-batteri bytte till hoppfrekvens stannade de sovjetiska fartygen, en hårsmån från den svenska territorialvattengränsen. Signalen att vi var beredda att ge verkanseld var tydlig och stormakten gav vika eftersom vi visade att både den militära förmågan och den politiska viljan de facto fanns.

Senast den politiska viljan synades, var när statsminister Reinfeldt uttalade sig om sin syn på det ryska agerandet på Krim och varför Sverige i den upphettade situationen inte genomförde beredskapshöjningar. "Den historiska läxan är: möt inte upptrappning med ytterligare upptrappning utan kyl ner och lugna ner. Möt inte våld med våld". Han uttalade samtidigt viss förståelse för det ryska agerandet att skydda sina landsmän på Krim. Statsministern hävdade alltså på fullt allvar att en svensk beredskapshöjning skulle kunna verka provocerande och stödde den fabricerade ryska psyopsinsatsen som varit svepskäl för insatsen. 

Mot denna bakgrund kan man dels ställa sig frågan om viljan alls finns att möta en eventuell framtida aggression i vårt närområde, trots uttalanden om solidaritet med baltstaterna, eller ens våga hävda det egna territoriet. Reinfeldts undfallande uttalande är så långt från ”Håll gränsen” som man överhuvudtaget kan komma.

En framtida försvarsmakt bör, oavsett nivå på numerären, ha en beredskapsnivå i sin grundorganisation, som gör att förmågan att verka är hög trots sent fattade politiska beslut eller feltolkade underrättelsesignaler. 

Geografiska förutsättningar

Även om tanken om att hela Sverige skulle försvaras så utgick den militära planeringen från att det främst var östersjöutloppen och nordkalotten som skulle bli slagfält vid ett eventuellt anfall mot Sverige, som självfallet också var aktuellt först vid en sammandrabbning mellan NATO och Warszawapakten. Sverige och Finland var genomgångsländer som Sovjetunionen var tvungna att passera på väg mot Norge som en följd av geografiska faktum. Syftet med ett sovjetiskt anfall på norra flanken skulle bl a vara försvar av basområden (Murmansk), dels att möjliggöra för Östersjöflottan att kunna tränga ut på Atlanten och dels möjligheten att frambasera flygstridskrafter. Försvaret av NATO-landet Norge förutsatte att Sverige försvarade sitt territorium och försvaret av norra Sverige underlättades av ett starkt finskt försvar vilket skulle leda till långa och sårbara underhållslinjer för de sovjetiska förbanden. Ett viktigt konstaterande för diskussionen om ett framtida svensk försvar är att konstatera att de geografiska förutsättningarna är desamma som då. Ett försvar av Norge förutsätter ett Sverige som hävdar sitt territorium och ett försvar av Sverige, åtminstone av den norra landsändan förutsätter att Finland hävdar sitt.

Faller Finland så faller Sverige och då kan inte heller Norge försvaras. På så sätt står de nordiska länderna som dominobrickor – faller en så faller alla. En framtida svensk försvarspolitik bör därför inkludera våra grannländer. Härtill är vi av geografin tvingade. 

Ur det perspektivet kan diskussionen om eventuell NATO-hjälp sättas i ett eget sammanhang. Det har i debatten förekommit önsketänkande om att vi, om Sverige skulle bli indraget i en framtida konflikt eller hotas i samband med en kris i vårt närområde, skulle få hjälp av NATO trots att NATO-chefen klart sagt motsatsen. Om Norge skulle hotas skulle NATO däremot kunna tänkas agera preventivt på svenskt territorium, därmed inte sagt att man skulle agera med svenska hänsyn, utan för att skydda sina egna intressen. 

Sökande efter meningen med livet

När Sovjetunionen föll samman, tillsammans med sin militära förmåga var det många som förutsatte evig fred och att den gamla diktaturen skulle följas av en demokrati av västerländsk modell. Från politiskt håll drogs slutsatsen att alla hot mot Sverige under förutsägbar tid nu var borta och att så gott som hela invasionsförsvaret kunde avvecklas i sin helhet, inklusive totalförsvarets ickemilitära delar såsom psykologiska försvaret, det ekonomiska försvaret och civilförsvaret. Det sistnämnda ombildades till ett klubbmedlemskap med små lokala resurser. I denna ”den stora oredans tid” såldes mobiliseringsförråd ut för en spottstyver och blev grunden för ÖoB som numera förser varje ort med självaktning med billigt schampo. En stor del av utrustningen hade i sanningens namn redan fallit för åldersstrecket och hade en högst begränsat värde. Det var långt ifrån alla förband som hade haft förutsättningar att klara mer än minuter mot en modernt utrustad motståndare. (Till dessa hörde t ex det cykelskytteförband av kompanistorlek som jag själv gjorde min värnplikt på i Småland under 90-talets första år. Vår krigsuppgift var att vakta en bro över en å i syfte att skydda en brigads mobilisering och stridsplanen byggde på att två 9 cm-pvpjäser under eldgivning, skulle rycka tillbaka växelvis medelst mankraft och att den lede fi sedan skulle möta en nedgrävd motståndare med en handfull pansarvärnsvapen. Inte ens då verkade idén tillräckligt lockande för att någon enda av oss skulle dyka upp vid en eventuell mobilisering.) Men förutom bättre begagnade kalsonger som såldes till lågpriskedjor, avvecklades och skrotades fullt modern materiel i brist på uppgifter. Hit hör t ex våra vid denna tid nya kustrobotförband.

Istället för försvaret av det svenska territoriet skulle vi bringa fred genom att delta i internationella operationer i tredje världen. Detta nya mantra gällde alla försvarsgrenar och gjorde att värdefull kunskap  som  tagit generationer av officerare att bygga upp, kastades bort som irrelevant till förmån för ny kunskap om terroristbekämpning i ökenterräng och i Indiska Oceanen.

I detta ljus är det ett uppvaknande som sker redan när Ryssland går in i Georgien och våra politiker gnuggar gruset ur ögonen och konstaterar att vårt östra grannland först de facto beslutar sig för att agera militärt (eftersom de ju trots att de var lite korrupta ju är nästan som oss i väst, förutom att de pratar ryska) och dessutom gör det med en kraft och hastighet som få vid denna tid trodde ryssarna om (eftersom alla visste att man agerade från en mycket låg nivå). Ryssland visade alltså både vilja och förmåga att agera mot ett grannland. För första gången sedan nedmonteringen av försvaret höjdes röster om att det kanske gått lite för snabbt när det konstaterades att det nu var ”fred i vår tid” och att ett nationellt svenskt försvar inte behövdes. Insatsen på Krim förstärker denna bild med all icke önskvärd tydlighet.

Låt oss hoppas på att försvarsberedningen ägnar de kommande månaderna åt att konstatera att försvaret av det svenska territoriet bör vara försvaret huvuduppgift.

Varför blir det så knasigt hela tiden?

Sverige har under hela efterkrigstiden haft en stark försvarsindustri som legat i framkant inom sina respektive områden på ett unikt sätt, för ett land av vår storlek. Lösningarna har ofta inneburit någon form av ”specialare” – jag tänker t ex på Drakens dubbeldelta, Viggens nosvinge, Strv 103 tornlösa konstruktion och den gamla kära halvautomatiska bandkanonen och traditionen sträcker sig fram även till våra dagars smygkorvetter och luftoberoende ubåtsmaskineri. Kort sagt, inga tråkiga standardlösningar, även om det också kostat en del längs vägen.

Denna tradition har nu, i en situation av betydligt kärvare ekonomiska förutsättningar och skala på projekten kommit att bli en av våra största hämskor för att få ut försvarseffekt av satsade budgetkronor. I satsningen på ett ”mindre men vassare” och ”högteknologiskt” försvar finns ett stort antal materielprojekt som försenats och fördyrats på ett sätt som gör att FMV framstår som om de agerar med samma stabilitet som Herr Gunnar Papphammar när han med rullskridskor på fötterna knappt kan komma ur sin egen hall.

Smygkorvetter, helikoptersystem, Archer - listan kan göras lång på projekt som antingen inte levererats i tid och eller fördyrats, antingen på grund av ren inkompetens i upphandlingen eller genom fördyrande anpassningar istället för att köpa system från hyllan. Snart sagt varje projekt skall skruvas till lite och här är Sverige världsunika på att förefalla ha unika behov, jämfört med övriga världen. På samma sätt har IT-system, personalförsörjning och snart sagt alla administrativa delar av försvaret, inte alls bidragit till att skapa försvarsförmåga utan snarare motverkat att vi fått ut mindre bang for the buck av densamma. Situationen förmildras inte av att Sverige, i en tid då vi har en historiskt låg numerär ändå avlönar en skara generalspersoner av nästan kompanistorlek, som alla skall leda sitt eget administrativa grevskap.

Fallet Finland är talande angående hur man både kan sköta inköp på ett jämförelsevis klokt sätt men också driva hela den samlade försvarsbudgeten med ett helt annat utfall krona för krona. Vi kan så långt konstatera att vare sig satsningen på IT-system eller att behålla seniora officerare på högkvarteret så långt inte varit lösningen för att få en högre effektivitet.

En framtida svensk försvarspolitik kräver en betydligt förenklad syn på materielförsörjning än vad den nuvarande organisationen förmår att hantera. 

Erfarenheter från Krimkriget och behovet av ett nytt totalförsvar

De senaste veckornas erfarenheter från Krim avslöjar både tankesätt hos det ryska ledarskapet som förmågor hos de ryska styrkorna som hittills bara funnits i den skönlitterära världen. Traditionellt sätt säger man att för att planera för ett angreppsfall skall scenariot i fråga vara möjligt, helst vara sannolikt men inte nödvändigtvis för stunden troligt. Av fallet Ukraina/Krim kan man, så långt redan dra ett antal slutsatser som bör vara med att dimensionera ett framtida svensk försvar:

1. Ryssarna pratar inte bara - de agerar

Slutsats: Ryssland vill visa att de är en stormakt och har lämnat den post-Sovjetiska mardrömmen som en andra klassens stormakt bakom sig. De är angelägna att visa att man menar allvar på den internationella arenan.

2. Ryssland är beredda att fabricera bevis för att kunna agera. Hot mot ryssar eller ryska intressen, verkliga eller påhittade, är ett skäl att agera mot ett grannland.

Slutsats: Alla länder som ligger inom rysk intressesfär kan, givet att behovet uppstår, tas i upptukt av Ryssland. Psyops spelar en viktig del i ett sådant scenario, som förr i Sverige sköttes av det Psykologiska försvaret. Idag finns inte detta ansvarsområde hos någon myndighet.

3. Ryssland agerar till synes ologiskt - såsom att neka till att man överhuvudtaget finns på plats.

Slutsats: Man skall inte förvänta sig att en motståndare skall agera enligt den egna logiken. Maskirovka, dvs vilseledande verksamhet har och är en viktig del av den ryska strategin.

4. Ryssland numera ofta återkommande beredskapskontroller, gör att man numera snabbt kan sätta stora delar av sina väpnade styrkor på krigsfot. Att fortsätta att prata om låg nivå är inte längre trovärdigt.

Slutsats: Vi behöver kunna möte en snabb styrkeuppbyggnad i vårt närområde.

5. I inledningen av en konflikt kan även små grupper av specialförband, ibland under täckmantel av att vara resenärer, genom sin blotta närvaro med vapen, skapa osäkerhet om vem motståndaren är samt snabbt besätta nyckelpunkter. Utan att för den skull behöva avlossa ett enda skott skapar man en situation där såväl myndigheter som allmänheten vare sig har överblick eller rörelsefrihet.

Slutstats: I det gamla totalförsvaret hade alla delar i samhället också sina krigsuppgifter, i fallet ovan skulle en tidig insats av kvalificerad polis i form av storstädernas piketstyrkor och den nationella insatsstyrkan kunna vara en viktig länk i att försvåra för dessa enheter att nå sina mål. 

6. Ryssland använder alla vapen, även ekonomiska för att tvinga motståndaren att falla till föga. Blockering av nyckelhamnar skulle snabbt göra ett importberoende land stor skada.

Slutstats: Det ekonomiska försvaret är nu avvecklat. Vi bör överväga att lägga upp nya beredskapslager av nyckelprodukter, men också dimensionera en del av vårt försvar för att skydda strategiska transporter. 

Kort sagt: Vi behöver, NATO-diskussioner eller ej, ett försvar som tar hänsyn till inte bara den militära aspekten utan även kritiska samhällsfunktioner, som i om möjligt ännu större utsträckning än den militära delen, tagit stryk under de senaste två decenniernas försvarsnedläggningar. Totalförsvaret åter!